Unmapping Sweden - 900 Km bikepacking från Rättvik till Smygehuk längs kostigar, elljusspår, över hyggen och annat som inte är asfalt. Det skulle visa sig att cyklingen skulle vara den lätta biten.

¨PLING¨

- sat**ns he'''te!!

Självklart om man tappar en mutter så ska den trilla ner i en vägbrunn. Kl är 16.30 och starten går om två och en halv timme och här står jag i spöregnet under COOPS tak och mekar ihop cykeln efter tågresan. Till sällskap har jag Gurra och Berra (eller vad de nu heter) som har börjat festen redan och är nyfikna på vad jag håller på med. Muttern som precis landande djup ner i brunnen är till tempostyret och utan den är det obrukbart. Hinner inte börja leta på stan efter någon affär som kan tänkas ha en M8 och drar fast tempopinnen hjälpligt med några buntband.

- får klara mig utan och lösa det under turen tänker jag

Måste hinna handla lite och sedan käka middag innan start. Vid kl 17 är cykeln klar och packningen på plats. Bara att byta om och göra resten.

Peter Tonér, som är hjärnan bakom detta event, hintade förra sommaren på internet om att han hade något nytt på gång, som Sverigetempot fast på andra vägar och annat underlag. Så fort jag läste om det visste jag att detta var något för mig. Under hösten och vintern har han släppt små teasers och det har hela tiden sett riktigt lovande ut och peppen har växt hela tiden. Han har aldrig stuckit under stol med att det är en stor utmaning han har på gång och lovat att det skulle bli partier som innebär lite hike'a'bike. KUL!!!

En riktig utmaning var precis vad jag såg fram emot, och det blev det! För stor ska det visa sig, efter 35 mil beslutade jag mig för att kasta in handduken. Mer om det senare.

Klockan är nu strax innan sju och alla deltagare är samlade vid starten längs upp på den lokala skidbacken. Regnet börjar falla, precis som prognosen utlovat, och knotten njuter av att bli serverade en middagsbuffé. På startlinjen står vi allihopa - jag, Peter, Alexander och Daniel - fler galningar finns det inte som ställer upp på detta. Alla har vi någon form av gravellbike som ska ta oss hela vägen. Det syns på en gång att det är olika strategier för detta lopp mellan deltagarna. Jag och Daniel har komplett bikepacking utrustning med tält/bivybag och övrig sovutrustning samt en del mat och energi. De övriga två har rätt minimalistisk packning som tydligt visar att de inte tänker sova ute under resan.

Cykelmässigt representerar vi fyra på starlinjen hela spektrat av vad som kan kallas gravelbike. Alexander, på en sjukt fin Isen Frameworks, stod för absolut den ¨snabbaste¨ hojen med 35 mm däck. Peter å sin sida på en Salsa Cuttthroat med 2,2:or. Jag och Daniel låg i mellanmjölksspannet med 44 respektive 50 mm däck. Spännande att se vad som kommer funka och inte funka.

- Jaha då var kockan sju!

Det mäktiga startsignalen ljöd och vi var igång. Nerför berget där slalombacken ligger på små krokiga vägar och stigar. Härligt! All stress innan start försvinner snabbt och jag försöker komma in i cyklingen.

Planen är att cykla så mycket som möjligt, sova 2-4 timmar per dygn och fika så lite som möjligt för att vara i Smygehuk på lördag eftermiddag. Matematiken säger att det borde funka och det som krävs är ca 25 mil per dag med ett rullsnitt på över 15 km/h i sexton timmar per dygn. Hur svårt kan det vara?

De första timmarna går år till att komma in i cyklingen. Blir konstant distraherad av att jag inte hunnit få till packningen i stressen innan start. Saker är inte inte där jag jag vill ha dem och det det värsta av allt är att det skramlar och lever om. Det blir många korta stopp för att justera saker och ting. Framåt midnatt är jag nöjd med packningen och jag kan slappna av. Cyklingen hittills har varit rolig på varierande vägar och stigar men krävande. Det har varit konstant navigerande och så fort man har slappnat av en minut och inte hålla ett öga på GPSn så har man missat en avfart och får vända om. Jag känner mig pigg och bestämmer mig för att cykla genom  natten, trots att jag varit vaken sedan 04.30 tisdag morgon. Energinivån är också bra. Bestämmer mig för att köra på fram till Hällefors för frukost på Cirkel K och en gubblur. Natten rullar på fint med bla ett parti längs någon älven vid Dala Floda och sedan, en fantastisk gryning.

Ca klockan 9.00 är jag framme i Hällefors, efter ca 20 mils cykling, för energipåfyllning och lite sömn. Sätter väckare på två timmar och sommar ovaggad. När klockan ringer vaknar jag och känner mig pigg. Bestämmer mig för att försöka leta rätt på en mutter till tempopinnarna vilket jag lyckas med på en riktig mack. Härligt, har saknat att ha den sittpossitionen som alternativ då det ger en bra vilsam sittpositiom. Glädjen vara dock inte länge då själva muttern är för stor.

- Jaja, får väl klara mig utan.

Går in på Ica för att köpa lite lunch innan jag drar iväg igen. Rullar på rätt bra, men med fortsatt väldigt mycket navigering, hela tiden. GPSen behöver laddas och telefonen med. Stoppar in dem i powerpacken på 20 000mah, men den den orkar inte ladda i samtidigt som man använder kartvyn på enheten. Laddning hålls iaf på en jämn nivå, men strömmen sugs ut ur power banken.

Här någon stans börjar en välbekant känsla i vänster hälsena göra sig påmind, det börjar sticka lite när man tar i i uppförsbackarna.

- Konstigt, har aldrig känt av en hälsena under cykling, någonsin!

Däremot från löpningen. Efter att ha klämt in för många 5 milalopp på en sommar sa just vänster hälsena ifrån och tyckte inte det var kul längre. Den gången envisades jag med att ta mig i mål, och det fick jag betala för länge.

Började ta det lite lugnare uppförsbackarna i hopp om att det ska gå över. Snitthastigheten sjunker, men varje kilometer är en kilometer närmare Smygehuk intalar jag mig. Framåt kvällen börjar jag gå i de brantaste och mest tekniska backarna. Hälsenan är nu rätt uppsvälld och spände som en gitarrsträng.

Banan har hittills liknat en sinuskurva som rullar upp och ned hela tiden. Inga monsterbackar, utan jämna, korta backar som återkommer hela tiden och ibland några spikar som bryter av kurvans frekvens. På pappret inte svårcycklat, men i det långa loppet bryter det långsamt ned kroppen.

Efter Karlskoga börjar tanken på att det kanske inte är värt att fortsätta dyka upp. Jag trampar vidare, men tanken ligger och mal i bakhuvudet. Dock glöms den bort snabbt när det prasslar till i skogen till vänster om mig och i skymmningsljuset ser jag en stor skugga snabbt skynda över vägen 25 meter framför mig. Skuggan börjar grymta intensivt i skogen, nu på vägens högra sida, och sedan dyker en miniskugga upp, och en till och en till. En vildsvinssugga med kultingar!

För någon månad sedan mötte jag en björn på en cykeltur, det var vackert. Vildsvindäremot känns bra mycket läskigare. Vet inte riktigt vad jag skulle göra så blev stående någon minut, innan jag sakta trampar förbi platsen. Sådana här ögonblick är varför jag gillar att cykla på nätterna.

Planen jag dragit upp i Karlskoga är att cykla genom natten till Töreboda för att vila och äta och sedan utvärdera läget. Nu börjar jag få gå i fler och fler backar och det börjar kännas tröstlöst. Klockan 01 bestämmer jag mig för ta vilan på plats och sova ut. En av mina superkrafter är att jag inte har några problem att sova ute, tvärtom. Jag sover nästan för bra och har alltid svårt att komma upp på morgonen. 

Kryper ner i bivyn och vaknar först  kockan 8, känner på en gång att det här inte kommer funka. Det är fortfarande över 50 mil kvar till målet och ca 4 000 höjdmeter. Beslutet är enkelt. DNF!!!

Jag meddelar Peter beslutet och trampar vidare i sakta mak till Töreboda.

Epilog

Väl framme i Töreboda efter några mil och frukost på ett riktigt truckerhak smids nya planer. Jag känner mig pigg i kroppen, förutom den mesiga hälsenan, efter nattens sömn och skulle vara kul att fortsätta cykla när man ändå är i södern.

Den ursprungliga planen var att efter målgång i Smygehuk ta tåget till Norrköping och mina föräldrar, för att där möta upp familjen. Den nya planen blir att från Töreboda turistcyckla Götakanal dit i ett skönt tempo och äta glass, unna sig en öl och bara ha det gott.

Sagt och gjort! Det blev en värdig avslutning på detta äventyr. Ångrade inte att jag kastade in handduken. Även om jag tagit mig hela vägen till sydspetsen hade det nog inneburit att all cykling resten av sommaren blivit inställd. När jag skriver detta har det gått två veckor och är helt återställd.

Gav det mersmak?

Absolut! Vill verkligen i framtiden cykla långt och formatet med ¨bikepacking race¨ där man klara sig själv gillar jag då det handlar om så mycket mer än cyklingen. Har lärt mig mig en hel massa efter denna resa och det viktigaste jag tar med mig är att för att lyckas måste man ha koll på detaljerna.

Nästa år startar Unmapping Sweden i Kiruna och den totala sträckan blir då över 200 mil. Står jag på startlinjen?

Innan start frågade Peter oss startande vilka som räknade med att köra nästa år. Alla svarade då att det var planen. Jag är nu inte lika säker så jag svara med ett

Kanske!

Efter en natt i Karlsborg och ett besök hos en riktigt cykelaffär fick jag tag i en mutter som passade temposturet. Eller nja, den passade efter att meken vänligen slipat ned den till önskad storlek till kostande av 20 Kr. Länge leve LBS! Jag inbillar mig att denna mutter är det som gjort att jag inte kunde fullfölja loppet till Smygehuk. Att utan en väl invand sittställning har jag belastat kroppen lite, lite annorlunda än annars. Eller så är det bara en bortförklaring

Kameran är ofta med ut