Bikepacking Stekenjokk
Plöstligt händer det. Efter lite messande fram och tillbaka hade vi fått till det med en tur till Stekenjokk. Det som hade gått att synka ihop var att få 2 dagar inklusive restid, mer än så blev svårt med allas semesterplaner, konkurrerande fruar och barn.
Sedan länge har jag spanat in en tur i Stekenjokk, som enligt kartan borde levera mycket fjällcykling och minimalt med transportcykling, som har stått högt på min bucketlis. Som tur var sträcker sig den turen just över två dagra. Perfekt!
Stekenjokk, som genomskärs av Vildmarksvägen, är en högt belägen fjällplatå med fantastisk karg miljö med omringad av höga berg. Jag har passerat där med bil och tänkte då genast att jag måste tillbaka och cyklar här. Jag har även läst ett flertal reseskildringar från området, som alla har höjt cyklingen till höga höjder. Så förväntningarna var höga inför turen, minst sagt!
Med på turen, förutom jag, blev Dennis och Micke. Båda från Lycksele. Vi har lär känna varandra genom cyklingen och kanske framför allt då vi alla har det märkliga intresset av att cykla fatbike. Vilket blev det självklara valet av cykel för den här turen.
Jag körde själv från Umeå, tidigt tordag morgon, upp till Lycksele där vi snabbt packade om i en bil för att gemensamt ta oss de resterande 25 milen till Klimpjäll där turen skulle starta. Som det ofta händer när jag ska iväg på cykeläventyr började resan med strul. Tex har jag tömt en hel vattenflaska i ryggsäcken när jag har lastat den i bilen, eller glömt hjälm och andra bra ha grejor. Denna gång kom jag på mig själv med att stå och tanka bensin i min diselbil. Några svordomar och snabb problemlösning genom att ta svärmors bil var jag på väg. Lite bilstrul skulle inte få stoppa den här resan!
Väl framme i Stekenjokk intogs en snabb lunch, för att så fort som möjligt komma ut på fjället. Första delen av turen gick från Klimpfjäll upp till Stekenjokk via Prospekteringsvägen, en gamma 4- hjulingsväg som med åren har förfallit och eroderat sönder. Perfekt underlag för fullastade fatbikes. Till att börja med bar det uppför i några kilometer tills vi var uppe på kalfjället och sedan fortsatte det uppåt, om än inte så brant, i ca 10 km till. Vi var alla överens, det här var precis vad vi hade hoppasts på och cyklingen levererade verkligen.
Väl uppe högsta punkten väntade en riktig karamell! Vi var nu några hundra höjdmeter ovanför Vildmarksvägen, som var första ettapmålet, för att ta oss dit hade vi ett par kilometers utförskörning. Och vilken utförskörning sedan. Det var bara släppa på bromsarna och låta tyngdkraften göra sitt. Fördelen med fatbike är att den är oerhört stabil även med bikepacking utrustning så det var bara att hålla tungan rätt i mun och släppa på. Som barn på tivoli tjoade och skrek vi av lycka med vi susade utför, i alla fall jag. Det gick inte att låta bli hoppa och leka.
Väl nere vid Vildmarksvägen vände vi tillbaka några kilometer längs asfalten för att hitta igen en jeepväg som skulle ta oss till Tjåkkelstugan och det tilltänkta nattlägret.
Dag två bar det tillbaka till Klimpfjäll längs Norgefararleden, en gammal stig som en gång i tiden anvnädes av bönderna när de skulle över till Norge. Karaktären på stigen skilde sig mycket från dag ett. Det var betydligt mer teknisk cykling, iaf för tunga fatbikes. Som cowboys på rodeo blev vi hela tiden avkastade av cyklarna för att ta oss över små jokkar eller leda cyklarna längs spänger. Det var inte dålig cykling, inte alls, bara annorlunda från dag ett. Detta gjorde ingenting då vi hela tiden var fokuserade på vyerna som var helt magiska,
Även om cyklingen längs Norgefararleden tog betydligt längre än beräkat, 18 Km på 4 timmar kändes det som att vi alldeles för snabbt var tillbaka till Klimpjäll och bilen hem.
Allt som allt var vi bara ute på fjället ett dygn, men med tanke på alla minnen och intryck som skapades kändes det som vi varit ute betydligt längre.
Stekenjokk gav mersmak och med absolut säkerhet kommer jag tillbaka fler gånger, säkert redan nästa sommar!